För ett tag sedan sa min far, med en rejäl skopa ironi, att han tyckte att han fick aldeles för lite plats i bloggen. Nu blir ett helt inlägg "hans".
Han ringde idag framåt kvällen och sa att han skulle till akuten för att han inte mådde bra.
Skit också!
1988 upptäcktes en hjärntumör och läkarna trodde då att han bara hade några enstaka år kvar att leva. Så här, snart 21 år senare, har han bevisat deras motsats flera gånger om. Jag vet att han fortfarande är stark men för mig känns han en aning skör. Minsta lilla krämpa som man i vanliga fall inte skulle tänka två gånger på undrar man om det är början på något allvarligt. Jag hoppas att det inte är något allvarligt, kanske han bara behöver justera sina mediciner. Rädslan finns där ändå, den har lurat bakom hörnet i mer än 20 år.
Nu vill jag bara att de ska ringa, tala om att allt var okej och att de vill ha skjuts hem. Snälla, snälla ring!
Mina fötter är så kalla
5 år sedan
5 kommentarer:
Usch, vad jobbigt att bara sitta och vänta! Hoppas de hör av sig med glada nyheter snart!
kram!!
Föräldrar FÅR inte vara sjuka. Det är alltför svårt... Förstår att du är orolig! Tänker på dig!
Kram,
AnnaSv - vars pappa också varit mkt sjuk till och från...
Nej vad jobbigt! Hoppas du får höra från honom snart.
Kram A
jag har lite samma erfarenhet. Min pappa har haft flera hjärtinfarkter. Första för mer än 30 år sen. Han har gjort en hjärtoperation för 20 år sen. Men han är alltid dålig, men håller sig över ytan. Men man är rädd för minsta lilla. Hoppas din pappa får leva och må väl.
Tack för er omtanke! Det värmer verkligen!!!
Skicka en kommentar