Tutare!

Min man älskar att tuta på folk, mest för att se deras förvånade uttryck. Han tutar helst på människor som promenerar själva. Så slänger han upp en hand å vinkar. Det får honom att skratta gott varje gång han ser deras förvånade miner.
Jag tutar mer av frustration, lite som "flytta dig då din seg-apa" eller "förbannade stoppkloss".
Misstänker att vårt tutande har en viss terapeutisk effekt på oss båda fast på olika sätt.

Skickade ett SMS här om dagen till M som har jobbat på min mans firma ett tag. Hon gör det inte längre och har därför lämnat tillbaka sin jobbmobil så någon annan kunde ta den. Det tänkte jag inte på. När mannen kom hem från jobbet igår sa jag att jag tyckte det var så konstigt att M inte svarat, hon brukar vara så snabb på det. Då slog det mig att hon kanske bytt nummer. "Ja, den mobilen har P nu" säger A och rör inte en min. P är en kille som jobbar för min man men som också är Storebrors handbollstränare. Vi umgås inte direkt privat men har träffats privat några gånger då tillsammans med hans fru. Till saken hör att jag skrev "Hej, kan vi inte ses någon dag bara du och jag, utan barn. Kram Sara"
Shit Maj-Britt vad pinsamt, han måste ju tro jag är värsta psykopaten. Kan ju aldrig följa med Storebror på handboll igen!
A lät mig våndas både en å två minuter innan han meddelar att det är en tjej som har mobilen nu. Sen skrattar han hysteriskt i fem minuter. Tack för den!