Jobbigt besök

Det var två år sedan de sågs sist, äldsta sonen och hans pappa. Två år är en evighet när man nyss fyllt nio. Igår gjorde vi ett besök han och jag, denna gången var ytterligare en ny miljö vilket gör omständigheterna kring besöket ännu jobbigare. Bilresan gick bra även om vi hamnade fel först. Vi var ute i god tid, för god tid och fick vänta i kapprummet i nästan 40 minuter. När man är så nära är det extra jobbigt att sitta still och vänta. Strax före klockan 13 fick vi äntligen komma in. Som vanligt pep metallbågen men efter att vi tagit bort skärp och skor slutade det pipa och vi blev visade till ett rum. Rummet var större än vad de tidigare varit. Några minuter senare gjorde han entré, mannen vi åkt för att besöka. Det blev ett känsloladdat möte och Storebror gjorde sitt bästa för att inte brista ut i storgråt. De kom snabbt igång att leka, de spelade handboll med en hoprullad tröja eftersom bollar inte är tillåtna. Tiden stod stilla och rusade fram på samma gång. När besökstiden började ta slut brast det totalt för Storebror. Jag vet hur jag brukade känna, separationsångesten är starkare än vad som går att beskriva. Det är något som känns så fruktansvärt fel med att lämna någon kvar bakom, vad som känns som hundra dörrar som går i lås. Jag tycker det är bra att Storebror inte håller tillbaka sina känslor. Det här blev hans lott i livet, ett val jag gjorde för ungefär tio år sedan. Inget som går att ändra, kunde varit bättre, kunde varit värre.

A fick en bamsekram när vi kom hem, Storebror kände att han behövde honom och som vanligt så fanns A där.